Ganska nyligen släppte Konsumentverket en rapport om ungas konsumtionsvanor. I tv-nyheterna gjordes en stor sak av att unga inte bryr sig om miljö eller etik när de handlar sina kläder. Shop `til you drop, liksom.
Några dagar efter nyheten träffade jag Elisabeth Dahlin som jobbar på Röda Korset. Hon kände inte alls igen den bild medierna visade. Hon tycker istället att unga är jätteintresserade av att återanvända, sy och redesigna sina kläder. Det enda hindret brukar vara avsaknaden av en symaskin. De senaste åren har Elisabeth jobbat i olika projekt i Röda Korset med koppling till deras textil- och sömnadsverksamhet.
Det började med en omorganisation. De frivilliga sömmerskor som hjälpt Röda Korset med att tillverka babykläder till katastrofområden blev informerade om att man inte längre skulle driva den verksamheten. Det kom som en chock för de c:a 20 000 personer som ägnat sig åt att sticka och sy. Även om de inte fått betalt för sina tjänster hade de ju sysslat med något för dem meningsfullt och viktigt. Och nu upplevde de att de hamnat ute i kylan. Även den stora världen hade förändrats under åren som gått. I dagens katastrofområden är det inte kläder eller babykit som efterfrågas, utan i första hand rent vatten. Att då från hjälporganisationernas sida skicka babykläder kan tyckas vara förmätet och ett hån mot de behövande.
Elisabeth, som beskriver sig själv som textilfreak, ville ta till vara på den kunskap som sömmerskorna hade. Genom olika samarbetsprojekt bland annat med studieförbund lyckades man återuppliva sömmerskornas verksamhet. Till en början sydde man tygkassar av återvunnet material i ett lokalt projekt. Men allteftersom blev projekten mer och mer spännande. En textilingenjör involverades i ett projekt där man tillverkade exklusiva klänningar av tyg som varit på väg till tippen. Symaskinerna gick sig varma och tyg, som annars hade slängts bort, fick nytt liv. Detta för oss tillbaka till de unga människor som roas av sömnad och klädförädling. I Örebro fick Studieförbundet Vuxenskolan ett uppdrag av kommunen att göra något för stadens ungdomar.
En enkät genomfördes för att undersöka deras intresse. Elisabeth, som samarbetade tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan, förvånades över att de inte alls var intresserade av att ”åka skateboard eller spela tv-spel”. De ville sy. Det var bara det att de ofta inte hade någon symaskin hemma och på skolan låste man in symaskinerna efter lektionerna. Av en händelse fick Studieförbundet kontakt med en nyss hemkommen teaterkostymör och tillika korsettsömmerska. Hon engagerades som projektledare och ett projekt startades för ungdomarna. Det blev en smärre succé! Av gamla kläder skapades det nya, personliga kreationer och sömnadskunskapen hade förts vidare.
Att lära sig sy och ta tillvara material, som varit dömt till deponidöden är naturligtvis en stor miljövinning. Men när jag frågar Elisabeth vad den största vinsten är med att ta till vara de äldres kunskaper är, säger hon tveklöst: den sociala aspekten. Genom projekten kan olika generationer mötas och lära av varandra. De äldres kunskap är värdefull. I de olika projekten ges de möjlighet att förmedla sina hantverkskunskaper, vilket också är ett viktigt led i organisationens miljöarbete.
Historien slutar inte här. Just som dessa rader skrivs letar Elisabeth efter nya projekt att driva inom ramen för organisationens arbete med textilhantering, stick- och sömnad och klädförädling. Vi får se vad det blir nästa gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar